Skruvmejslarnas historia

Stjärnskruven och stjärnskruvmejseln uppfanns av Henry Phillips på 1930-talet. Användes först på bilens löpande band. Så Phillips-skruvar och Phillips-skruvmejslar är också kända som Philips-skruvar och Philips-skruvmejslar.

För att applicera ett litet vridmoment på den slitsade skruven, tänkte folk på att öppna ett spår på skruvhuvudet, och skruven kan enkelt dras åt och lossas med motsvarande spårskruvmejsel, men med den snabba utvecklingen av vetenskap och teknik, skruven Användningen av skruvmejslar blir mer och mer omfattande, och otillräckligheten av skruvar och platt-skruvmejslar har också visat sig. Den första är att när skåran på skruvhuvudet är skadad kan skruven inte skruvas ut. Ju längre spåret är, desto lättare är det att skadas när den skruvas.

För att förkorta skårans längd, förbättra skårans förmåga att motstå skador och överföra samma mängd vridning, tänker folk på att använda ett korsspår, som tål samma vridning, men längden på en skåra är förkortas till hälften, vilket är motståndskraftigt mot skador. Förmågan har förbättrats avsevärt. Skruvmejseln hade ursprungligen formen av en rak linje och kunde inte användas för tvärgående-infällda skruvar. Endast en annan tvär-infälld skruvmejsel tillverkades motsvarande de tvär-infällda skruvarna. Det finns alltså två typer av skruvmejslar.

Slitsskruvar har använts sedan maskiner fanns. Det är omöjligt att byta ut alla skruvar på en gammal maskin. Stjärnskruvmejseln kan inte användas på skåran, och skruven med skåran är fortfarande i produktion och användning, så behåll skruvmejseln. På så sätt använder de flesta av de nya maskinerna korsförsänkta skruvar, och de gamla används fortfarande, så det finns en situation där två skruvmejslar används samtidigt.